Sveriges medlemskap i Europeiska unionen är något som alltsedan inträdet 1995, och redan innan detta, lett till en stor del debatt genom åren. Trots detta är det nog många som inte har full koll på exakt hur EU fungerar. De flesta har nog hört talas om både direktiv och förordningar, men vad är detta egentligen och vad är det som skiljer dem åt?

Två huvudtyper av EU-lagstiftning

Som nämnt i inledningen är det nog ganska vanligt att man åtminstone hört talas om både förordningar och direktiv, och det med god anledning: det är nämligen dessa som är de två mest centrala sätten för EU att utöva den makt de fått från de olika medlemsländerna. Det finns även flera andra former som kan bli aktuella, som exempelvis enskilda beslut, men oftast är det just förordningar och direktiv man pratar om.

Förordningar

EU-förordningar är den form av EU-lagstiftning som mest påminner om en vanlig lag som exempelvis Sveriges riksdag kan besluta om, och i grund och botten är de också väldigt lika. Förordningar är generella och riktar sig alltså mot hela EU, och gäller för samtliga medlemsstater. Förordningar  får alltså egentligen samma status som en vanlig lag, bortsett från att de gäller i hela EU och inte endast i Sverige. Förordningar får effekt omedelbart på den dag som anges i förordningen, om det finns en sådan. Om det inte anges något datum får de effekt den tjugonde dagen efter att de publicerats i Europeiska unionens officiella tidning. Det krävs alltså inte att medlemsländerna själva gör något för att förordningar ska få någon verkan.

Direktiv

Direktiv kan nog sägas vara den mer komplicerade formen av dessa två, då de skiljer sig mer från de vanliga lagar som vi är bekanta med i Sverige än vad förordningar gör. Direktiv kan rikta sig mot enskilda medlemsländer, men det vanligaste är att de, precis som förordningar, riktar sig mot hela EU. Där slutar dock likheterna med förordningar, för direktiv får nämligen inte bindande verkan omedelbart, utan kräver att medlemsstaterna genomför en s.k. implementering av direktivet. Direktiv är nämligen vanligtvis utformade på så sätt att de anger specifika mål som medlemsstaterna har som uppgift att själva lagstifta om på nationell nivå för att uppnå, och det är alltså detta steg som kallas för implementering: när den enskilda medlemsstaten inför de lagar som är tänkta att ge direktivet dess verkan på nationell nivå. Direktiv kan därmed inte heller ha någon direkt effekt för enskilda individer, annat än under vissa begränsade förutsättningar. Dessa förutsättningar för direktiv att få direkt effekt är inget som kommer att tas upp närmare i denna artikel.

Direktiv eller förordning?

Vad är det då som avgör vilken av dessa två former som EU ska välja när de vill skapa ny lagstiftning? Är det inte alltid bättre att använda sig av förordningar, där det inte krävs att medlemsstaterna själva för igenom lagstiftningen? Riktigt så enkelt är det inte. Inom EU finns nämligen en mycket viktig princip som kallas för subsidiaritetsprincipen. Detta är en princip som innebär att beslut ska fattas så nära befolkningen som möjligt. Kan något beslutas om på nationell nivå så ska det alltså i grunden göra det, och endast om de aktuella målen bättre kan uppnås på EU-nivå bör detta lagstiftas om där. Direktiv är alltså betydligt mindre ingripande i medlemsländernas egen makt, och lämnar visst utrymme för medlemsstaterna att själva välja hur man bäst kan uppnå de mål som anges i direktivet.

      Wilhelm Sjöström
         Juridisk konsult